Idag..
Idag så kom det över mig, jag minns inte pappas röst. Jag minns inte hur den lät. Det kom som en chock över att jag faktiskt inte minns.. Jag brukar läsa en annans tjejs blogg vars pappa också är död, och hon skrev nångång att hon skulle vilja komma ihåg hur han skulle ha sagt hennes namn..alltså hur han skulle ha betonat bokstäverna. För min pappa pratade inte de två sista åren han levde och de enda jag minns från honom just genom pratet är bara enstaka ord och dravel som man aldrig förstod va det va..så det kan man liksom inte riktigt räkna med. Jag minns iaf att han pratade fort och hetsigt och västgötska/göteborgs dialekt. Jag vet att min kusin har pappa inspelad nånstans, kanske kan be henne ta fram dom åt mig?! =))
Och bilden av pappa är alltid efter stroken, jag har aldrig nånsin sett en sån hård man bli en sån mjukis, att tårar kan komma helt plötsligt..helt personlighets förändrad.
Och när jag ändå håller på och skriver, och det är faktiskt en sak som jag länge tänkt på. Och det är riktat till "alla" er där hemma (inte du Emelie, men jag tror du vet) för mig är ni faktiskt ingenting längre. För all den tomhet och tystnad som ni givit mig de här åren jag bott här uppe, har jag förstått att det inte var riktig vänskap. Ingen som ställde upp när pappa dog, i efterhand fick jag höra, "Ja, det blev ju så dumt" och en massa andra konstiga kommentarer. Jag hade några av mina vänner på pappas begravning och person sa via msn att hon skulle komma meen dök aldrig upp. Varför ens bry sig. Personer som "lovar" att komma upp, bestämt helg och planerat vad vi ska göra. Sen 1 timme innan jag ska möta henne vid tåget ringer hon och säger att hon aldrig kom med tåget i Jönköping. Så kom aldrig nånsin och säg att inte jag har ställt upp, jag har alltid funnits där. Och kom aldrig heller och säg "att jag ska höra av mig" när jag kommer ner. För vet ni vad, det kommer aldrig att hända. Så jag måste få tacka för, ingenting.
Och bilden av pappa är alltid efter stroken, jag har aldrig nånsin sett en sån hård man bli en sån mjukis, att tårar kan komma helt plötsligt..helt personlighets förändrad.
Och när jag ändå håller på och skriver, och det är faktiskt en sak som jag länge tänkt på. Och det är riktat till "alla" er där hemma (inte du Emelie, men jag tror du vet) för mig är ni faktiskt ingenting längre. För all den tomhet och tystnad som ni givit mig de här åren jag bott här uppe, har jag förstått att det inte var riktig vänskap. Ingen som ställde upp när pappa dog, i efterhand fick jag höra, "Ja, det blev ju så dumt" och en massa andra konstiga kommentarer. Jag hade några av mina vänner på pappas begravning och person sa via msn att hon skulle komma meen dök aldrig upp. Varför ens bry sig. Personer som "lovar" att komma upp, bestämt helg och planerat vad vi ska göra. Sen 1 timme innan jag ska möta henne vid tåget ringer hon och säger att hon aldrig kom med tåget i Jönköping. Så kom aldrig nånsin och säg att inte jag har ställt upp, jag har alltid funnits där. Och kom aldrig heller och säg "att jag ska höra av mig" när jag kommer ner. För vet ni vad, det kommer aldrig att hända. Så jag måste få tacka för, ingenting.
Kommentarer
Trackback
