Att arbeta som vårdare inom psykiatrin är inte alla gånger en lätt match. Man får tampas både med det ena och det andra. Att varje dag inte är den andra lik. Men man lär sig så otroligt om människor. Alla dessa unika människor man träffat på, vilka historier man lyssnat på och vilka tankar och känslor som rör sig i deras annars så kaotiskfyllda vardag. Att det finns en människa bakom sjukdomen och bakom alla dessa tabletter. Framförallt det, att kunna se bakom psykofarmakan. Det är sjukt vilka biverkningar en del preparat kan ge men samtidigt kan det lugna den vildaste.. Jag vill varken förespråka för eller emot dessa antidepressiva läkemedel men jag har sett vad det kan få för konsekvenser. Och sen finns det ju givetvis olika preparat och vad det blir för biverkningar och konsekvenser beror ju på dos och individen ifråga men är det vettigt i alla fall att skriva ut en massa psykofarmaka? Finns det verkligen ingen annan typ av behandling eller en kombination av samtal och medicinering? Är det för enkelt och för smidigt och bara skriva ut piller och tro att allting ska lösa sig? Att man vid en depression exempelvis "ska rycka upp sig och ta tag i sitt liv" När man har den okunskapen, ska man verkligen arbeta som psykiatriker/allmän läkare då?

Jag hoppas på en positiv utveckling gällande all psykofarmaka både neuroleptika, antidepressiva och lugnande och att man förstår vidden med elbehandling (ECT), vilka skador på hjärnan det kan bli och vilka konsekvenser det blir på minnet, känslor och de kognitiva funktionerna. Att vi fortsättningsvis inte kommer skriva en liknande historia inom psykiatrin där man under 1800 - talet använde sig av en så kallad "svänggunga" detta medel användes mer som en bestraffning än som ett botemedel. Där man spände fast olydiga "dårar" i denna gunga och det resulterade i brutna armar, blodiga väggar och det kunde även i vissa fall leda till döden. Andra hemskheter (även om man idag givetvis kommit en bra bit på väg och man har en större kunskap idag än vad man hade "förr" i tiden) så förekom lobotomi och det var under 1930  - talet man började använda sig av den psykiatriska kirurgin, ungefär vid samma tidpunkt kom elbehandlingen till Sverige och detta var runt 1940 - 50 tal.  

Man får inte glömma bort alla dessa "dårar" som satt inspärrade under hemska förhållanden i Sverige, vi får se till framtiden ser annorlunda ut...

//Magdalena