Desto längre tiden går desto längre bort finns minnena. Vet ärligt talat inte hur jag mår eller känner mig. Allting är upp och ner och lite hit och dit.
Varför kan man aldrig få en chans? Vad är det som är svårt?
Vi är väl alla människor? Vad är det jag gör som är så fel?

Vad skapar ni i mig och vad skapar jag i mig själv?

Jag är inte lycklig, har inte lugn och ro i min själ. Jag påverkas enormt av dåliga eneriger. Helt sjukt. Blir nervös och ängslig. Vill mest krypa ner under en filt och gömma mig. Känner mig osäker på det jag gör och på det jag kan. Att jag inget kan och inget duger till. Allt det där som var jag, vart tappades det bort? Vad hände mig då den 18 april.

Hatar det sjukt mycket...

Jag njöt så mycket på Kreta. Ville stanna där för alltid. Låta vinden och brisen från havet svepa mig bort. Mådde så bra där. När man inte orkar vara människa, så där på riktigt. När det inte finns någon kämparglöd, vad gör man då?

Ja, det blir väl bättre sakta men säkert. Får helt enkelt skita i det men det är ofta enklare sagt än gjort.

Älskar ju mitt liv och är så stolt över mig själv. 

Giv mig styrka och kraft!